Det var grannen som började. En dag stod det en stor skåpbil utanför deras hus, och några killar i blåställ bar in utrustning genom ytterdörren. Vi såg dem från vårt köksfönster, nyfikna som man alltid är på vad grannarna har för sig. ”De river väl badrummet”, sa min sambo och ryckte på axlarna. Vi tänkte inte mer på det.
Men dagarna gick, och inget hände. Inga ljud av bilande, inga containrar fulla med bråte, inga spår av kaos. Killarna kom på morgonen, försvann in, kom ut på eftermiddagen. Det såg nästan ut som om de jobbade på kontor, inte på ett badrum. Min nyfikenhet blev till slut för stor.
Nästa gång jag såg grannen ute frågade jag rakt ut. ”Vad håller ni på med egentligen? Det låter ju ingenting.” Han log brett. ”Relining Haninge”, sa han. ”Vi renoverar avloppsrören inifrån. Inget rivning, inget damm, inget kaos. Bara nya rör inuti de gamla.”
Jag hade aldrig hört talas om det. Han förklarade hur det gick till, hur de blåste in en strumpa i rören som härdades och blev till nya, släta rör. Inget bilande, inga sönderslagna väggar, inget badrum som revs upp. Bara ett par dagars arbete, och sen var allt klart. Jag stod där med gapande mun och insåg att vi kanske hade missat något stort.
För vi hade nämligen samma problem som grannen. Våra avlopp var gamla, från sjuttiotalet, och vi hade börjat ana oråd. Vattnet i duschen rann långsammare än förr, och ibland kom det en doft från golvbrunnen som inte gick att ignorera. Vi hade redan börjat oroa oss för vad ett stambyte skulle innebära. Nu öppnades plötsligt en annan dörr.
Vi bad grannen om kontaktuppgifter, ringde samma firma, bokade en besiktning. Killen som kom var precis som grannens beskrivit: lugn, kunnig, pedagogisk. Han stack in en kamera i våra avlopp och visade oss på en liten skärm vad som fanns där nere. Det var inte vackert, men det var inte heller katastrof. ”Relining Västervik fungerar utmärkt här”, sa han. ”Rören är i tillräckligt bra skick för att agera kanaler. Vi kan fixa det här på några dagar.”
Vi tittade på varandra, min sambo och jag. Inget rivning? Inget damm? Inget nytt badrum? Bara några dagars jobb och sen var allt som vanligt, fast bättre? Det lät nästan för bra för att vara sant, men grannen hade ju bevisat att det funkade.
Vi sa ja. Och en vecka senare kom de, precis som hos grannen. Tre killar i blåställ, en bil full med utrustning, och samma lugna professionalism. De jobbade i två dagar. Vi hörde lite brummande, lite pysande, men mest var det tyst. Vi kunde bo som vanligt, duscha med försiktighet, använda toaletten. Det enda som påminde om att något pågick var en lapp på badrumsdörren.
När de var klara, när de packat ihop och åkt, stod vi där i badrummet och tittade oss omkring. Allt såg exakt likadant ut. Samma kakel, samma klinkers, samma duschhörna. Men när jag testade duschen, när vattnet forsade ur handtaget och försvann ner i brunnen utan minsta protest, då förstod jag. Det var nytt. Det var fräscht. Det var precis som grannen sagt.
Doften var borta. Den där svaga, oroväckande lukten som funnits där i månader var som bortblåst. Vattnet i handfatet rann undan direkt, utan att tveka. Allt fungerade precis som det skulle, för första gången på länge.
Nu, ett halvår senare, möts vi ibland på uppfarten, grannen och jag. Vi pratar om väder, om barn, om allt möjligt. Och ibland nämner vi relining. För det är vi två som vet. Vi vet att det finns en väg att slippa kaoset, att slippa rivningen, att slippa allt det där som vi trodde var oundvikligt. Vi vet att relining fungerar. Och vi är båda glada att vi tog reda på det innan det var för sent.